Funktionalismen under 40-, 50- och 60-talen
Under de 60 år som Stockholms guldsmedsmästareförening har varit verksam har smyckeskonsten genomgått en dynamisk utveckling. Vid slutet av 40-talet fick begreppet skandinavisk design sitt internationella genombrott. Dess viktigaste formuttryck, funktionalismen, kom också att påverka guldsmedskonsten. Den främsta företrädaren för den funktionalistiska smyckekonsten karaktäriserades av en enkelhet i formen och en stark materialverkan kom hon att bli stilbildande under 50-talet.
Förutom enkla rena formuttryck som bröt mot den rådande dekorativa Art Déco-stilen och en strävan mot enklare material innebar funktionalismen att smyckekonsten trädde fram ur den traditionella guldsmedskonstens relativa anonymitet. En annan intressant aspekt av 50-talets guldsmedskonst var kedjesmyckena som upplevde en storhetstid under 50- och 60-talen med de klassiska bismarck- och x-länkarna och med den så kallade korridormattan, en invention av Art Deco som tidens nyskapelse. Till skillnad från de funktionalistiska smyckena som oftast var signerade av tidens stora smyckekonstnärer var kedjesmyckena anonyma och formmässigt standardiserade. de representerar därmed smyckebranschens variant av efterkrigstidens allmänna inriktning mot massproduktion och masskonsumtion.
60-tals barock
1960-talet innebar en reaktion mot funktionalismen. Tidens krav på politiskt ställningstagande ledde fram till mer berättande uttryck inom de gestaltande konstarterna. Inom smyckekonsten utvecklades en “barock” stil som kännetecknas av komplicerade former och ofta skulpturala uttryck. Ett gott exempel är Wecktröms Laponiakollektioner.
70- och 80-talen och den nya smycketrenden
Under 1970-talet utvecklades på kontinenten, med inspiration främst från USA, England och Holland, den så kallade New Jewellery Trend. Utgångspunkten för denna smyckerörelse var en strävan bort från den traditionella guldsmedskonsten och dess bundenhet till den ädla metallen. Man ville använda sig av smycket som ett medel för personligt konstnärligt uttryck. I detta sammanhang var materialet underordnat det konstnärliga uttrycket.
Den nya smycketrendens främsta representant i Sverige under 1970-talet var Kristian Nilsson som i sin smyckekonst uttryckte en personlig problematik med en formkänsla och intensitet som saknar motstycke under samtiden. Kristian Nilsson använde sig dock fortfarande av “klassiska” smyckeuttryck och guldsmedskonstens traditionella tekniker och material som ädelstenar, guld och silver. Den internationella smycketrenden utvecklades under 1980-talet mot helt nya formuttryck och funktioner. Nya material som titan, tyg, gummi och papper introducerades. Under påverkan av den framväxande postmodernismen växte smyckena ut till helt kroppstäckande utstyrslar, ofta med etniska eller eklektiska stildrag som viktiga formuttryck. Nya smycketyper som axelsmycken, smycken för höfter och vrister utvecklades.
Genom etablering av specialiserade gallerier som Galleri RA i Amsterdam, Galleri Electum i London och Galleri Metal i Köpenhamn strävade smyckekonsten efter en mer jämbördig ställning med konsten. Utbildningsprogram med inriktning mot smyckekonst utvecklades också på flera designhögskolor som Royal College of Art i London, Ritveldakademien i Amsterdam och Fachochschule für Gestaltung i Pforzheim.
Den klassiska guldsmedskonsten
Parallellt med att dessa tendenser har dominerat smyckekonstfältet har en underström av klassisk smyckekonst varit bestämmande för den traditionella guldsmedskonsten. Man kan säga att den klassiska guldsmedskonsten med sin traditionella design och sina formaliserade smyckekategorier utgör ett ständigt källflöde medan tidstrenderna kommer och går. Kännetecknande för den traditionella guldsmedskonsten, när den är som bäst, är en utvecklad känsla för form och proportioner samt en utsökt skicklighet i att kombinera ädelstenar och metall till övertygande formmässiga helheter. Styrkan i denna tradition framgår av att några av de mest typiska klassiska guldsmedsarbetena som karmoseringar, syskonringar och juvelsatta collierlås är formkoncept som går tillbaka på inventioner från rokokotiden eller början av 1700-talet.
Från 1990 fram till idag
Vad händer då idag? 1990-talet har i många stycken inneburit en återgång till mer traditionella smyckeuttryck. Samtidigt som influenserna från den dynamiska Nya Smycketrenden från 80-talet beträffande formuttryck, materialkombinationer och ytbehandling har slagit igenom också i den mer traditionella guldsmedskonsten. En intressant tendens under 1990-talet är att det har etablerats smyckeateljéer som tillhandahåller en kvalificerad individuell design och motsvarande personliga service till enskilda uppdragsgivare och kunder. Tendensen idag är att vi nu styr bort från det massproducerade smycket och den standardiserade formgivningen och vänder tillbaka till det unika uttrycket där de konstnärliga kvalitéerna är de viktigaste. Detta ställer naturligtvis höga krav på framtidens guldsmed. Det räcker inte med att enbart ha en klassisk skolning och hantverksskicklighet. Också en utvecklad konstnärlig skicklighet är nödvändig för att möta dagens och framtidens krav på unik, personlig formgivning inom en egenartad och autonom konstart som är både evig och universell.
Källa: Gyllene Arv – Guldsmide förr och nu, Christer Jonsson
